Hem » Det är tvära kast för en småbarnsmor

Det är tvära kast för en småbarnsmor

by Malin

Tänker på en massa saker just nu. Och så mycket vatten hinner rinna under broarna mellan mina inlägg här. Jag skulle ha gott om tankestoff att dela med er, tillräckligt för att fylla den här bloggen dagligen, men tiden tiden. Ni vet. Den räcker inte till. Fast nej – nu ljög jag! Tiden finns men orken…

Orken, orken.

Även om jag mår mycket bättre nu, alltså inte lika ofta illamående nu som i första trimestern, så är det ofta segt här hemma. Det är gasen bromsen gasen bromsen.

Såhär mitt i sommaren är det full aktivitet med tvååringen varje dag + husbygge osv osv så däremellan måste jag bara sjunka ner i soffan och ge upp ibland. Låta dammet lägga sig.

Hjärnan är pigg och vill så mycket men kroppen säger nej. Jag orkar inte.

Jag måste börja vänja pojken vid att mamma är gravid och orkar inte leka som förr. Inte är han helt nöjd med denna utveckling, men lyckligtvis fattar han galoppen ganska snabbt.

Just detta är faktiskt en sak som gör mig både lättad och förvånad – att han börjat förstå ett och annat och ändrar sitt beteende utifrån det. Det chockerar mig hur en människas intelligens kan öka från vecka till vecka. Visst är det helt otroligt?! Ena veckan protesteras det högljutt – vad är det för fel på min slöa mamma hjääälp, nästa vecka är det fullt normalt att mamma sover ibland. Så gör alla mammor. I sovrummet. Där.

Tvära kast med verkligheten alltså för en tvååring. Jag hänger knappt med längre. Vem har du blivit idag?

Ett exempel. I våras var jag så orolig för hans plötsliga hårdhänta behandling av andra barn på dagis. Han blir så irriterad på andra barn när de är i vägen eller tar “hans” saker. Förståeligt men… Hur lär man någon så liten (bebis) folkvett? Det är sannerligen ingen quick fix. Eller är det?

Plöjde ner mig i massor av litteratur och införde en hel del “rules of conduct” för maken och mig, hur vi skulle hantera dessa situationer på bästa sätt och kväva beteendet i sin linda. Tyckte vi fick en bra rutin. Men så bara efter några veckor hade fasen gått över! Samma sak med hans många arga utbrott. De bara försvann en dag.

Ni ska veta att jag känt mig onödigt sträng när jag varnat andra föräldrar att han kan bli super-arg (bara så ni veeet nu, ursäkta på förhand) och så är han from som ett lam då. Alltså sitt normala snälla jag, som jag för stunden glömt. Han som jag har lyxen att få kalla min son.

Jag kommer att tycka att den här tiden var så härlig när jag ser tillbaka. Just nu känner jag väl mest det fysiska, hur trött jag är. Det tar över ens sinne.

Det är en ganska aktiv vardag vi haft och har nu under sommarlovet. Eftersom vi bor i en lägenhet i stan har vi inte lyxen att ha en trygg gård att vistas på. Så varje förmiddag och eftermiddag måste vi hitta på ett projekt för att rasta pojken. Det blir att promenera, cykla eller köra bil till parken, gå till tomma skolgården/tomma dagisgården eller så gör vi ärenden på stan. Vi bor i centrum så det är väldigt behändigt på det sättet att gå på shopping/hämta postpaket osv.

Valter älskar att vara “på fälon” (på färd) som Jonas säger och han babblar och sjunger muntert sittande i vagnen. Han har mycket spring i benen men så länge det är fart på mina steg och vi rör på oss utan längre pauser så krånglar han inte och sitter snällt. Ett riktigt roligt och tacksamt sällskap är han faktiskt och det gör mig så stolt.

Häromdagen kom en finsk tant fram till mig och sa att pojken min har ett så sött leende. Han är ju en riktig charmör och ska ta kontakt med alla hela tiden (extrovert, antagligen) så det är itne första gången. Jag log bakom min ansiktsmask och så gick vi vidare. Inte vet jag riktigt vad man ska svara. Det är fint att han kan göra andra människor glada redan vid två år, det bådar ju gott om hans framtid, tänker jag. Gör mitt liv som mamma och uppfostrare mycket enklare.

On that note…

Det är så viktigt för mig att mina barn kan klara sig väl socialt och passa in. I alla fall veta hur man passar in. Sen är det väl upp till dem hur de vill leva ut sina liv senare. Om de vill bryta sig loss från normen eller inte. Jag vill bara inte att det ska hänga upp sig på mig att de blir utanför i livet för att jag inte lärt dem hur man beter sig normalt, klär sig normalt och är en team player. Social skills, helt enkelt. Livsviktigt i en social värld. Jag måste orka anstränga mig för att lära dem detta.

Barnuppfostran är ett känsligt ämne. Alla föräldrar måste avgöra själva hur de vill “styra” sina barn, för influerar dem gör vi ju oavsett om vi försöker eller ej. Nu vet ni hur jag tänker i alla fall, så får ni döma mig hur ni vill.

Mitt liv – som jag ska leva med. Det är mitt mantra när jag blir rädd för vad andra ska tycka om mina livsval.

På tal om livsfilosofi…

Jag brukade tro på flummiga filosofier om livet, men den sidan av mig har långsamt ersatts av realism. Har ni märkt det? Hur mycket jag förändrats på 2-3 år?

I Österbotten är det populärt med spiritualism. Det finns goda intentioner med det, men samtidigt kan jag se hur det vilseleder människor. Hoppets drog, det är lagligt att sälja och kommer i alla möjliga former. Budskapet – att vi måste sätta tilltro till makter utanför oss (en makt med många namn som är så otroligt vag och öppen för tolkning), samtidigt som man ska lära sig hela sig själv på en yogamatta. Tänka rätt tankar. Det är ologiskt. Det går inte att lyckas med ett sådant mindset heller, och det hoppas jag folk inser till slut. Det är ett hjärntrassel som tar år att trassla sig ur. Personlig utveckling måste inte förpackas som en själslig resa för att ha effekt, hoppas ni alla vet det.

Kanske ska jag skriva mer om det senare, kanske inte. Här går jag ju faktiskt ifrån normen litet i mina kretsar. Man är ju sjukt tråkig om man inte går igång på andlighet. Vägrar tro på magiska under. Jag vill basera mitt liv på vetenskap. Arv och miljö är det som formar en människa, inte stjärntecken, födelsemärken eller tidigare liv.

Och små liv formar jag varje dag här.

Jag kan inte göra så mycket åt barnens (genetiska) arv, men jag kan göra något åt deras miljö. Därför flyttar vi nu till ett bostadsområde på landet där många andra barnfamiljer bor och där man kan utöva många sorters idrotter. Klart att det kommer att forma dem positivt att ha dessa möjligheter till buds. Men vi vuxna måste ju leda med exempel och vara aktiva också annars faller det ju platt.

Både jag och min man är övertygade om att det är nyttigt för barnen att vara aktiva utanför hemmet, inte bara för hälsan utan för gemenskapen. Maken själv är ju idrottare sedan barnsben så för honom är det så självklart det här, men för mig som inte kommer från en aktiv familj märktes det tydligast i högstadiet. Jag tog alla chanser till gymnastik som fanns att boka in i läsordningen och det var nog en otroligt viktig livlina för mig – som hade mycket ångest. Jag var absolut ingen stjärna på nånting men att utöva olika sporter blev ett andrum för mig. Och det vill jag lära mina barn också.

Har blivit anklagad i sociala medier nyligen för att vara en för perfekt mor – som får andra att må dåligt med mitt perfekta liv.

Mitt liv – som jag ska leva med.
Mitt liv – som jag ska leva med.
Mitt liv – som jag ska leva med.
Mitt liv – som jag ska leva med.
Mitt liv – som jag ska leva med.
Mitt liv – som jag ska leva med.
Mitt liv – som jag ska leva med.
Mitt liv – som jag ska leva med.
Mitt liv – som jag ska leva med.

Ditt liv – som du ska leva med. Jag unnar dig ett liv som är perfekt för dig, på dina villkor. Unnar dig ett liv som du är stolt över så du inte behöver titta på mitt och känna någonting alls.

M.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You may also like