Hem » Spridda tankar från vaggan till graven

Spridda tankar från vaggan till graven

by Malin

Det har gått ett tag sedan jag skrev ett blogginlägg. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska ta upp tråden igen på ett sömlöst sätt (bada bom dysh), men det är väl bara att ta upp stickorna där jag lämnade dem och börja spinna!

Så håll i dig, nu vevar jag igång.

Första maskan gör jag kring mitt inlägg om att vara halvvägs i arbetslivet. Jag har nu mycket mera att säga om PENSIONSFRÅGAN. Herregud så tråkigt, tänker ni nu. Men skippa inte nu!

När jag diskuterat saken med andra och kollat upp en del fakta så kan jag konstatera:

1. Jag kommer inte att få gå i pensionen i mina 60-nånting, snarare 70-nånting. Så är verkligheten för oss millennials (denial denial).

Jag har jobbat på bra och haft samma pensionsutsikter som min man – tills nu. Jag blev företagare och mamma och började bara betala det minsta beloppet. Som mammaledig inget alls, för jag behövde pengarna till annat.

Om jag inte skärper mig och börjar spara och betala mer till kassan nu så kommer jag inte att ha råd att gå i pension. Jag borde betala minst 500 euro i företagarpension och herregud vad tröskeln känns hög.

Min man har ett annat läge. Hans betalningar går på automatik, dras av på lönen, samtidigt som arbetsgivaren står för en del av betalningen. Om han behåller samma ingenjörsjobb och arbetar hela karriären med det så kan han i princip försörja oss båda på äldre dar. Inte lever vi flott då men inte är vi fattiga heller.

Men det håller ju inte för min del att leva på min man. Tänk om jag vill göra nåt KUL på äldre dar? Ska jag fråga honom om lov då? Nehee-ee. Jag har till och med tecknat livsförsäkring på oss båda för detta bekymrar mig verkligen. Better safe than sorry!

2. Jag tror det kommer att bli en jäkla klassfråga att gå i pension vid 65. Väldigt få kommer att ha råd att gå före systemet. Det är skrämmande att tänka på.

3. Jag skrev att jag inte kan föreställa mig själv alls som pensionär. Det håller inte! Faktum är att det är ett problem det här att vi inte kan förhålla oss till våra äldre jag. Vi känner inte för dem. Oss själva!

Jag läste nånstans, att när vi ser våra äldre jag som främlingar blir vi mycket mindre benägna att göra de uppoffringar för framtiden. Sånt som vi behöver göra IDAG för att leva ett gott liv som äldre. Som att betala 500 euro i månaden till ELO because I’m worth it. Utan att det svider.

4. Men vi har andra problem i framtiden som är större än oss själva. Bristen på arbetare. Det är ju våra barn som ska arbeta och betala för oss så att vi kan gå i pension. En del av dem måste jobba med att byta våra blöjor. Är generation Z, och efterföljande, så pepp på det och är de ens tillräckligt många så de räcker till? Svaret är väl nej?

SLUT PÅ SAMHÄLLSKRITIKEN

På tal om att producera nya samhällsmedborgare (och investera i sin framtida lycka) så går jag nu vidare till mitt senaste inlägg och spinner vidare på det.

Graviditeten

Allt tyder på att jag kommer att ha en lika normal graviditet som förra gången. Alla värden har varit bra och allt sett ut som det ska. Inget är hittills nytt för mig.

Liksom förra gången har jag alla de normala besvären som sist, det som förvånar mig kanske är att de kommit tidigare in i bilden. Eller så minns jag bara fel?

Jobbigt är det, men inte så jobbigt att någon på rådgivningen skulle höja ett ögonbryn. Jag ska göra mitt bästa nu för att inte göra denna blogg till ett gnäll-plank för mina graviditetskrämpor (det har man ju Instagram för, hehe).

Med det sagt så blir jag faktiskt helt ställd nu när någon frågar “har du mått bra under graviditeten?”. Jag menar, ingen skulle väl fråga nån som legat hemma i förkylning om de mådde bra under sin förkylning? Haha! Det är en sån konstigt vinklad fråga, menar jag. Kortsluter min hjärna. Kan inte säga NÄ kan inte säg JA.

Det är kämpigt på så många olika nivåer att vara gravid och jag kan inte säga att jag trivs med det. Det är ju vad man står ut med för att få sin älskade bebis. Nothing more nothing less. Det är först när barnet är fött och det gått en tid som kärleken slår rot ordentligt. När man börjar leva livet tillsammans och får en riktigt relation.

Just nu är vi främlingar för varandra, tvåan och jag. Det är bokstavligen murar oss emellan! Nu kan jag dock känna små fosterrörelser ibland och då blir jag glad.

Igår kväll satt jag och Jonas i soffan tillsammans och kollade TV, han med handen på min mage. Ska tilläggas att kvällarna är värst för mig. Restless legs, halsbränna, allmän olust. Då plötsligt kom den första lilla knuffen. Första rörelsen som Jonas kunde känna samtidigt med mig! Vagt var det, men ändå tydligt framkallat av bebisen. Wow! I den stunden tänkte jag inte på mina krämpor alls.

Bättre än så kan jag inte beskriva familjelycka. Inget annat (så enkelt) kan beröra en så djupt att tid och rum försvinner.

Men verkligheten kommer emot oavsett om vi vill eller inte. Börja spara i tid <3

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You may also like