Hem » Mamman och sportlovsbarnet

Mamman och sportlovsbarnet

by Malin

Alla har vi olika roller i livet; idag loggar jag in som “väldigt mycket mamma till småtting”. Det är alltså dag fyra av sportlovsveckan och jag måste erkänna att jag är riktigt slut!

Vi har det självklart mysigt jag och sonen här hemma. Så här mycket kvalitetstid tillsammans har vi inte haft sedan jag var mammaledig med honom. Men vi testar varandra. Känslorna har stormat mer än vanligt, både högt och lågt. Vi är båda två djupsinniga personer, äpplet och trädet…

Kommer att tänka på en närmast “cinematisk” händelse i parken i veckan som påverkade mig extra mycket. Det har alltså varit svårt att hitta bra ställen att leka på här i stan och just i tisdags valde jag den sämsta parken. Den stora, med mycket is och snö och hala gångar. Ingen chans att komma nära med vagnen. Jag bar då alltså den stadiga pojken (jag gissar på 13 kg i nuläget) över skaren från station till station. Rädd att trilla själv.

Vi landar med en duns i spindelgungan, puh. I några sekunder ligger vi där raklånga i gungan under den blåa himlen och tiden liksom stannar upp ett slag. Vårsolen bländar mig, jag har inga solglasögon och jag vet det kommer straffa sig med huvudvärk. Gungan kränger fram och tillbaka. Mitt illamående stiger för jag är en höjdrädd och ganska klen morsa, egentligen. En vanlig kökspall får mig att vilja spy. Bara att vända blicken upp mot himlen får mina ben att vackla nuförtiden. Inte som pappa – så självsäker i skog och mark och alla situationer som kräver fysik, lokalkännedom och stadig hand.

Jag vänder mig mot pojken och våra blickar möts. Han ler busigt mot mig. Han säger “oj, mammaah!”. Hans blick är så varm och klok. Jag känner mig som den där knubbiga, men gulliga, sälen i hans blädderbok.

Han klättrar mot mig. Han vill brottningskramas och jag låter honom. Jag tänker, att det är sådana här scener som man ser passera i revy när man dör.

Rycks genast ur min trans – pojkens tålamod är slut.

Tänker på vägen hem att det gör ont att älska någon så mycket.

Men, tillbaka till vardagen som till största delen innehåller scener som inte når vita duken, inte ens Instagram. Skrik och gråt och sånt som kan förväntas i relationen med en 19 månader gammal pojke. Han har blivit mycket mera uttrycksfull och har stora känslor, åt alla håll. När han inte får det han vill kan han gråta så det regnar. Mina t-skjortor blir blöta på axeln av alla tårar och snor. Ibland får jag rivmärken också. Han har temperament samtidigt som han är så bedårande gullig. Det är en udda kombo och en berg-och-dalbana för en känslig mor som måste svälja tårarna och vara tålmodig.

Sen är vi ju båda vana med att ha pappa hemma. Nu på lovet har vi gjort så att maken jobbar på mitt kontor några kvarter bort och jag är hemma och “ledig”. Att pappa är borta är ett ständigt diskussionsämne. Nu när vi skålar med varandra vid bordet (något som Jonas lärt honom för att få honom att dricka sin mjölk) så skålar han mot hallen när det är pappas tur.

Samtidigt är det knepigt hur mammig han blivit på så kort tid. Det stämmer nog det där med att barnen föredrar kvantitetsföräldern före kvalitetsföräldern. I perioder när jag jobbat mycket har han varit riktigt pappig istället. Men det är bra att båda duger, i vilket fall som helst.

Och intressant att vårt pandemibarn förväntar sig att vi ska vara en enhet alla tre pga distansarbetet hemma. Det är snäppet kärnfamilj-igare än självaste kärnfamiljen. Jag har ju blivit van vid det också känner jag! Helt slut nu av att inte få den avlastning jag är van med från dagis och make. Jämställdhet är min norm nu. Det är en bubbla som kommer att spricka efter pandemin.

Sen har jag hackat på mig själv också förstås. Jag har ju BARA ett barn. Tänk vad mycket tyngre om jag hade fler. Får jag ens känna trötthet? Den här belastningen är ju minsta möjliga mammanivån. Men samtidigt tänker jag att om han hade syskon så skulle de två typerna i alla fall ha varandra, på gott och ont, och deras energinivåer matcha. Det är dränerande att hela tiden vara ansvarig lektant! Han kräver min närvaro konstant.

Men det blir väl aldrig perfekt, bara annorlunda. Allt har sina utmaningar. Måste återkomma när jag vet hur det är att ha fler barn än ett.

Men med facit i hand var det lättare att ha en bebis än en (snart) tvååring. Men… man hade då istället mer problem med sig själv (som nybliven förälder) så det går ut på ett. Plågsamheterna alltså. Kärleken den växer ju bara hela tiden så det är ju fiffigt tänkt av den, eller det, som skapat människorna. Mer jobb, mera kärlek igen.

Vet inte för vem och varför jag rapporterar detta. Men för protokollets skull; jag klandrar ingen. Det är naturligt att vara trött som mor och än mer naturligt att vara 1,5 år och jättefrustrerad. Får ju inte göra nånting som han vill och ingen fattar nånting heller. Jag försöker ha empati och lära honom detsamma (vi har en bebisdocka som både får sova i hans säng och sitta på traktorn).

Nu har jag skrivit en stund och fått lite välbehövlig egentid. Jag måste få ha tid i mitt eget huvud ibland, och tänka ordentligt utan att bli störd för att återhämta mig. Precis som sonen vill zooma ut ibland. “Nu gör han som du” säger Jonas när blicken fastnar i fjärran. Sen är han sig själv igen. När han fått reflektera.

Jag kommer att minnas det här sportlovet med varma känslor sen, som mammor gör när de vill skruva tillbaka tiden. Känna den där ovillkorliga kärleken som småttingar ger en så generöst av. Men, det är roligt att se honom utvecklas också och bli så stor. Det är ju den verkliga belöningen som mor, tycker jag. Få stora, kloka barn. Hoppas han vill krama sin mamma fast han är en stor karl en dag. Han kommer lätt att bära mig över skaren när jag är skröplig gumma.

Jag tänker i alla fall aldrig bli för gammal för att gunga spindelgunga…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You may also like