Hem » Hello, office!

Hello, office!

by Malin

Efter 30+ år på jorden vill jag påstå att jag börjar få ett rätt bra hum om vad jag behöver i en arbetsplats för att trivas och utvecklas på bästa sätt.

Åren innan pandemin levde jag som många gör nu med distansjobb och hemmakontor. Jag hade all tid i världen att testa olika saker med jobbet. Vi hade inte barn och min man åkte ju till sitt jobb utanför stan så jag hade hemmet för mig själv om dagarna. Nu är det andra tider – och distansjobb är den nya vardagen.

När mitt eget företag tog fart igen efter mammaledigheten uppstod ett akut behov av ett eget ställe att jobba på. Men då ville jag hålla utgifterna små och försöka jobba hemma. Jag fick sovrummet och maken tog vardagsrummet.

Addera en ettåring. Addera dagisbobbor och nolltolerans mot snor. Det blev en härlig soppa hemma. För jobben ska göras i vilket fall som helst.

Och ingen no go zone i en liten lägenhet. Ni som har småbarn vet att det finns inte något ställe som är heligt, hur man än försöker smyga! Speciellt det stället som är FÖRBJUDET, det är ju så roligt att utforska.

Det ska lekas kurragömma, klättras in i små skåp (jo, det ska gå- eller?) och hamras och slås på datorer och papper ska rivas och smakas på.

Men jag kan inte skylla bara på barnet. Addera ett husbygge. Maken, som är van att ventilera med mig, pockar på min uppmärksamhet. Alla gemensamma mikrobeslut. Inget fel med det heller; varken med bygget eller maken, men jobbet ska inte behöva gå ut över relationen och tvärtom.

Inte på lång sikt i alla fall.

Nej, jag behövde fixa detta.

I december började jag söka efter en kontorsplats. Jag utforskade verkligen ALLA möjligheter i denna stad. Drog i alla kontakter. Coworking, delat kontor, företagshotell…

Det sistnämnda kunde ha fungerat. Men då började jag tänka så här; varför ska jag betala 300-400 euro för “en cell” i en korridor, eller ett medlemskap i en syntetisk arbetsgemenskap av likasinnade typer (finns ju inga garantier att alla ska trivas tillsammans bara för att alla skrattar på bilderna), när jag kan egen tid, egen wc och kök i en lägenhet för samma pris?

Jag hittade kring jul en etta i absoluta centrum, ovanför köpcentret rewell, och resten är väl historia. Jag släpade hit alla jobbsaker och startade ett nytt jobb-liv här. Ensam.

Fy bubblan så bra det blev och fy så bra jag trivs. Jag får så mycket gjort samtidigt som jag gör precis som jag vill! Och allt finns så nära; posten, mataffären och shopping i samma hus.

Jag har konstaterat att moderna öppna landskap med jobb-kompisar som ingår i hyran inte är för mig. Det spelar ingen roll att jag har laptop och trådlösa mojänger och jobbar med moderna saker. Jag vill jobba stationärt och breda ut mig med mina mackapärer.

Kreativt arbete kräver enormt fokus och när du får flow är det plågsamt att bli avbruten. När jag kommer till jobbet vill jag bara sätta mig ned och börja på – inte koppla sladdar och chit chatta.

På stora datorn, i bakgrunden, editerar jag videon och sånt som slukar mycket ram-minne.
Just nu jobbar jag mest med mina nyckelkunders digitala marknadsföring och så gör jag innehåll till hemsidor. Gör också lite matartiklar men det måste jag faktiskt trixa med hemma i helgen. I väntan på min egna content studio i nya huset.

En annan bra sak med den här kontorslösningen, min så kallade woman cave, är att min migrän som plågat mig hårt under 2020 – släppt greppet om mig. Det säger väl något om mina stressnivåer. Min work/life balance (ursäkta bloggskan) är så mycket vettigare. Kommer hit till 8, jobbar intensivt, och åker hem efter kl 15. Nöjd.

Jag slipper jobba kvällar hemma som jag gjorde förut (blev ju så avbruten på dagarna att jag inte hann med). Sen är det ju trixigt förstås med sociala medier, att släppa dem, då det är på kvällarna som dagens insatser tar fart.

Men är jag nån anti-social jäkel som bara vill vara själv? Nej. Ensamföretagare lider bara om de inte rör på sig.

Jag tycker att mitt företagande är ganska socialt trots allt – för jag ger ganska mycket av mig själv till mina kunder och bollar idéer med dem. Jag känner till ordet teamwork. Sitter också med i styrelser och arbetsgrupper. Jag åker ut till folk och gör reportage, fotograferar, hjälper till med allt möjligt marknadsföringsmässigt.

Vänner, familj, grannar och bekanta – allt sånt hör ju till fritiden. När man jobbar så jobbar man.

Med detta inlägg vill jag dra slutsatsen att det inte är prestationssamhället som får en att må dåligt utan snarare viljan att göra ett gott arbete samtidigt som yttre faktorer motarbetar en. Det blir kaos på alla fronter.

Man måste se var det brister och orka fixa sin egen situation. Ta tag i de små sakena först, de där triviala som du inte tror har någon betydelse. De har stor betydelse!

För mig, min utrustning. Hoppsan vilken livskvalitet jag fick när jag köpte vissa program som jobbar för mig, inte emot mig. Slutat snåla med dessa saker. Även unnat mig detta ställe.

Coronatänket… jag springer inte så mycket på stan och köpcentret får jag väl säga är rätt dött. Jag går in utifrån och har alltid mask på mig när jag träffar folk.
Matbutiken här har stort utbud av sallader, och i övriga fall blir det sushi till lunch.

Don’t work harder – work smarter, som de säger i alla självhjälpsböcker. Det här känns hållbart för mig.

Ja. Också insikten att olika tider behöver olika lösningar. Nu är det så här och då fungerar det här.

När vi byggt huset klart kommer den här platsen att ha spelat ut sin roll. Tills dess så njuter jag av min trygga bubbla i stan.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You may also like